...

Ni vet det där stadiet innan. Det där osäkra. Det kan gälla ett förhållande, eller ett jobb man sökt men inte fått besked om man fått tjänsten eller inte, det kan gälla nästan vad som helst. Ni vet när man får det där pirret i kroppen. Fjärilarna. Och förhoppningarna läggs på hög. Men sen brukar det vända, på något sätt blir man orolig och nästan paranoid. Rädd att det inte ska bli som man hoppas. Men varför oroa sig egentligen? Saker blir nästan aldrig som man hoppas ändå. Även om man känner att intervjun gick bra eller om personen ifråga har sagt att han eller hon ska ringa så vankar man fram och tillbaka genom rummet, sliter i håret, undrar när, tänker att man själv kanske ska ringa upp istället för att vänta fast man inte borde, biter naglar och går går går fram och tillbaka tills hälarna nötts bort. Tankar som "han kommer inte ringa" "han tycker jag är..." "Jag skulle inte ha sagt så här"... Tankar som med andra ord lika gärna skulle tolkas som "Jag är inte bra nog som jag är" tränger sig på.

Försök att njuta av det där härliga pirret istället. För det är faktiskt den där tiden precis innan som är som mest spännande. Och om du inte var bra nog som du är så skulle personen inte sagt att han eller hon skulle ringa upp dig. Och om han eller hon säger det utan att mena det så kan han lika gärna gå och knulla en get istället. Ta det lugnt. Var lite svårfångad. Ta kontroll.

Fast det är klart, det är ju lätt för mig att säga, jag inte bara spelar svårfångad, jag är svårfångad.