...

Jag gick till en psykolog förut. Eller, egentligen var det inte en riktig psykolog, det var en sådan där socionom. Jag har egentligen ingen aning om vad skillnaden är, och är inte särskilt nyfiken på att ta reda på det heller. Hursomhelst, det var ganska trevligt. Det var ganska trevligt att en timme varannan vecka faktiskt få tycka synd om sig själv. 

Jag funderade på att gå dit igen. Men då sitter man där och ska förklara hur man känner sig. Så jag ska förklara hur jag känner mig. Jag känner att jag inte vill förklara hur jag känner mig. Jag är trött på att prata om problem. Problem som egentligen inte berör mig det minsta. Jag är i regel egentligen en ganska hemsk, oberörd och kallblodig människa. Och nej jag mår inte dåligt över det heller. Ibland kan jag dock må lite dåligt över att jag inte mår dåligt eller bryr mig om andra människor så mycket som jag kanske tycker att jag borde. Jag blir orolig över att det är något fel på mig, men sen inser jag att det är bara så jag har lärt mig att vara. För att jag är som sagt tröttare än tröttast på att prata om problem, inte minst andras problem.