...

Jag fick lära mig en sak för några veckor sen. Man kan bara vara kär högst 18 månader i rad för att det är påfrestande för kroppen att producera det hormonet som gör att man känner sig kär. Man blir ju utmattad av att ha dom där fjärilarna i magen 24/7 såklart, fattar ju vem som helst. Och tänk då om man är jättesuperduper kär? Då kan man ju antagligen bara vara kär ännu kortare, så att man hinner återhämta sig lite. Tänk om man då typ träffar ens livs kärlek... Då kanske man bara orkar vara kär i några veckor, och man fattar egentligen inte varför man inte är kär längre, för personen ifråga är egentligen allt man någonsin velat ha. Men det känns ju inte längre. Så man dumpar. Sen ångrar man sig.

Jag tror att, om man verkligen älskar någon så vet man att det är den man vill ha ändå. Även om man bråkar, eller inte är kär hela tiden. Jag skulle vilja uppleva den där extrema kärleken, typ viärgjordaförvarandra-kärleken, vihörihop-kärleken, finnsbaraifilmerna-kärleken. Saken är den att jag vill så gärna vara kär att jag kan inbilla mig att jag är det. Att saker är 'meant to be' så att säga. Så hur ska man veta när det är på riktigt?

jag vet inte... bara tänker att det där med kärlek är så jävla överskattat, vet inte om det är värt all möda, för det är ju alltid så fucking komplicerat. Ska kärlek vara lätt? En del har den uppfattingen. Kan kärlek någonsin vara lätt? Kan kärlek någonsin vara rätt? Jag ska bli objektosexuell istället. Jag ska gifta mig med en stor rund röd badboll. Tänk så fint...