...

Jag är såsåså ensam och miserabel , just nu.
Jag känner mig alldeles för gammal. Har till och med stela leder (!).
Jag  har  jobbat  sent.                Jag   kommer   hem.                   Jag    är    ensam.
I en alldeles för stor och tom lägenhet. Jag inte bara är ensam, utan jag känner mig även ensam. Jag har ingen att ringa, (problemet är väl inte att jag inte har någon att ringa, bara ingenting att säga), ingenstans att ta vägen, ingenting särskilt att göra. Jag ska läsa lite, sen ska jag sova. Imorgon ska jag panta burkar, handla mjölk och andra nödvändigheter, sedan jobba lite mera. 
Det är så livet kommer se ut. Eller hur?

fyfan. (vBlalans.)

Snart är det iallafall hultsfred-dags,
det är bara vecka 28, även kallad skärselden, limbo, stora svarta hålet, enträgna jävla tomhet som man hysteriskt måste kämpa för att fylla med sysslor. Och när den väl är över så kommer det att kännas som att ha färdats genom ett vakuum. Som om det aldrig ens var där. Och man kommer ut på andra sidan, som man gör i de där jättesnabbatågen som finns i bl.a. Japan och Frankrike. Men när man väl är där i tunnlarna är det så jävla mörkt. Alltid på väg någonstans. Visst?

Vakuum. Liv. Tomhet.