...

-       Ska vi flyga härifrån?

-       Vart då?

-       Lång bort.

-       Där det inte är så kallt. Ja …

Begrundande tystnad

-       Det är stjärnklart inatt.

-       Ja. Man kunde se stjärnorna redan när jag vaknade. Jag sov ända till skymning. Jag hade en så märklig dröm…

-       Vad drömde du?

-       Det minns jag inte!

-       Hur vet du då att den var märklig?

-       Jo, förstår du, min käre bror…för när jag vaknade så var allting så … konstigt.

-       Bror? Du har ingen bror.

-       Ja, det vet jag, men avbryt mig nu inte när jag talar..!  … Hursomhelst, allt var så tyst och fridfullt.  Det var som om ingenting någonsin hade hänt. Alla bussresor till jobbet varje morgon, alla höstlöv som fallit, alla mintsmakande lätt nervösa pojkar jag kysst. All musik som någonsin skrivits, spelats och hörts. Ingenting av allt det hade någonsin hänt. Där var bara tystnad och jag. Jag vet att min alarmklocka försökt väcka mig och tvinga mig ur sängen några timmar tidigare, men även det kändes avlägset och främmande. Och när jag sedan var vaken, bara sekunden innan jag öppnade ögonen, så var min första tanke inte ”vad är klockan?”. Den var ingenting. Min tanke alltså. Den var ingen tanke. Den var bara tyst och stum. Och när jag slog upp ögonen, så var det som…

Tystnad

-       … Precis så!

-       Ja!

-       Och rummet var bekant, mitt rum, men ändå kunde jag inte minnas en enda gång jag faktiskt varit där. Och när jag slog ned mina fötter mot det kalla golvet och släpandes gick mot spegeln var det inte mitt ansikte jag möttes av, det var ditt, min käre bror.

-       Du har ingen bror.