...

Jag vet att jag är dålig på att blogga för tillfället.
knip!

Pappersarken flyr iväg med vinden och jag springer efter, det är en lek. Jag förlorar.

Jag var i tid, tro det eller ej, och behövde rensa tankarna lite så jag smet in på biblioteket och drog åt mig första boken som såg lockande ut, och det råkade vara nacka poeternas antologi, där satt jag i en kvart och läste poesi och lyssnade på Lou Reed. Jag är så... nördig.

Jag drömde så underligt inatt. Jag kände din värme och din doft igen. Du skrattade. Andades samma luft som jag. Var.

Såhär ser mitt liv ut, ibland:

Igår började med gehörs- och musikteori prov. Det gick bra. Sedan spelade jag upp låten jag ska spela på första sing/song uppspelet (som kommer att äga rum nästa vecka på torsdagen kl. 19.00 i münchenbryggeriet, kika gärna förbi!) under ensemblen. Det gick bra. Sedan var det arrangering- och kompositionslektion där vi hade vikarie. Vi körde staffet sång efter en bestämd och ganska trivial ackordföljd. Jag fläskade på med stråkar och bas i kvintintervaller. Det gick bra...
Sedan stannade jag kvar en stund efter lektionen för att lägga på sång på min inlämningsuppgift i just arrangemang och komposition. Det sket sig. Och mannen som jobbar i fiket blev arg för att jag trodde att en gaffel kostade femtio öre. Eftersom jag har pms så bröt jag ihop och började gråta. he....e.

Det blev bättre nästan direkt, för Bella i min klass hade bakat muffins till alla. Och förövrigt så hatar jag alla som inte känner till den korrekta formen av muffins i singular. Det heter EN MUFFIN. Okej!?

Jag har förresten aldig varit bra på att skriva om mina dagar, händelser och mitt liv etc. men det märkte ni nog. Förlåt.

Glöden från en cigarett gömmer sig framme vid trappan av sten. Jag går med bestämda steg. Saktar ned farten. Det är han. Jag tänker att han inte borde röka, han tränar ju. Han säger hej, lite retsamt. Ekandet från mina klackar avtar. Jag är chockad. Jag har föreställt mig situationen tusentals gånger. Jag tar min chans och svarar med ett långdraget tja. Jag ler lite nonchalant, jag vet inte om det syns i mörkret. Det är tyst. Jag tar ett snabbt försiktigt andetag. Jag frågar om han har en cigg att bjuda på och försöker låta vänlig och självsäker på samma gång. Det är en märklig tystnad mellan oss. Som om vi befann oss i ett vakuum. Efter några korta ögonblick svarar han att han har det. Han plockar fram ett paket ur innerfickan och räcker fram det mot mig. Jag älskar sättet han rör sig på. Lugnt, kontrollerat. Jag tar två steg i hans riktning och slår mig ned bredvid honom på trappsteget. Tar artigt emot paketet och plockar ur en cancerpinne. Jag tänker precis fråga om han har eld men han hinner före. Han håller fram en tändare. Jag känner värmen från lågan spridas i novemberkylan, lutar mig mot den med ciggaretten instucken mellan både fingrarna och läpparna och andas in genom filtret för att få igång glöden. Jag lutar mig bakåt, drar ett djupt bloss och blåser lättat ut. Det känns som att flera kilon lyfts från mina axlar och försvinner ut i etern tillsammans med röken. Jag tänker att jag inte heller borde röka, det är inte bra för rösten. Han betraktar mig. Han gör det till skillnad från så många andra utan ursäkter och det känns som om hans blick obarmhärtigt ser rakt igenom mig.

''Jag har en nästintill skrämmande förmåga att få folk att tycka om mig. Trots att jag generellt sett inte tycker om folk.''

Jag har missat desperate housewifes två veckor i rad. Jag har heller inte haft tid att se på repriserna. Det gör mig väldigt ledsen. Jag tror inte att det är själva faktumet att jag missat två avsnitt av desperate housewifes som gör mig ledsen, utan vad det symboliserar.

Liv är förövrigt ett väldigt abstrakt ord som jag tror att jag inte förstår.

Min nya frälsare.
Listan är användbar till så mycket. Framförallt för att uppnå ökad effektivitet.
Jag behöver inte längre fundera över huruvida jag ska luta överkroppen lite extra framåt när jag promenerar den korta sträckan som krävs mellan hemmet ock busshållplatsen för att öka min effektivitet och på så sätt minska den tidsåtgång som krävs för att transportera min späda kropp däremellan eller om jag inte ska göra det beroende på hur löjlig jag ser ut, hur mycket jag egentligen tjänar tidsmässigt på det, hur många som ser och om det är värt det.

För det är sådant jag brukar fundera på.

Tack vare en liten lapp så kan jag göra alla mina måsten till något konkret istället för mentala överväldigande listor. Tack vare den översikt listan ger mig över min tidsplanering får jag även möjlighet att klämma in småsaker såsom att lämna in den där påsen med kläder i myrornas klädinsamlings-container, vilket ökar min effektivitet så avsevärt att jag inte längre behöver fundera över hur jag påverkar fysikens lagar gällande rörelsekraft och energi genom att tilta min överkropp när jag promenerar. Men det kommer jag nog att fortsätta göra ändå. Det är sjukligt. Stressen.

Jag vet. Men varför har du sömnproblem? Jag ville dricka kaffe. Jag ville vara vaken. Jag har ont i ryggen. Jag vill inte gå till skolan. Jag vill stanna hemma föralltid och laga sesamlax med potatis och lyssna på jazz och sen vill jag sova i en evighet tills en prins kommer och väcker mig och säger att allt bara har varit en dum dröm och att han ska ta mig med till den verkliga världen, ett magiskt sagoland där det inte finns några lyckliga slut, för om något lyckligt tar slut så är det inte längre lyckligt.

Dagens ord:
Apa som suffix.
Nej, skämt och sido (även om jag använder ordet apa överdrivet mycket i mitt vardagliga tal just nu). Dagens ord är just suffix.
Vadf*n är det då?

Det ska jag berätta.
Ett suffix är motsatsen, eller om man så vill, antonymen till prefix. Alltså en orddel som placeras efter ett rotmorfem(!?). Oj vad mycket konstiga ord det finns om ord hörni!

Dessutom var det felaktigt av mig att kalla apa för suffix eftersom ett suffix inte kan utgöra ett självständigt ord.
exempel på suffix:

-ans

-aktig

-ar

I kontext: Du är så satans vacker. Jag hoppas att din skönhet är varaktig. Vi vill inte att den ska blekna och bli gulaktig. Annars kanske jag tröttnar på dig.

verkligheten är en konstruktion

En sak slog mig just...
Att ha mycket saker att göra och att vara stressad är inte samma sak. De har egentligen inte ens något med varandra att göra. Förutom det faktum att vi människor har en förmåga att stressa upp oss över tidspressade situationer där vi har mycket att göra på en relativt kort tid. Men mycket arbete är en händelse eller ett faktum över en uppkommande händelse, stress är en känsla. Om man ser till att behålla sitt lugn så är det lättare att agera rationellt och organiserat ta en sak i taget, på så sätt få arbetet mycket lättare och mer effektivt avklarat. Jag tror också att en del människor tenderar att stressa upp sig mer än andra, dessutom ofta i onödan för att skapa någon sorts dramatik i vardagen. Detta låter jätteklyschigt men jag tror att det handlar om att man måste hitta någon sorts "inre harmoni". ¨

Mitt råd: keep it cool.

Det är en ljuv och dimmig morgon. Barak Obama vann det amerikanska presidentvaken. Jag är produktiv, konstruktiv och positiv igen. Igår var en annorlunda dag. . . Annorlunda är bra. Tjo!

I want to be wanted more than needed.
yes.