Anusgrädde
Jag undrar... Vem är du egentligen som läser min blogg?
Jag ser ju att det är någon. Mer än bara någon. Några.
Till och från.
Jag kan ärligt talat inte förstå vem/vilka...
Det skulle vara så himla kul om ni som läste ville lämna en kommentar eller två!
(förutom du Olof. Det är lugnt. Jag vet redan att du läser!)
Rannsakan 1.0
Ska börja meditera igen
Bara känna kärlek och annat sånt där tjafs
Börja bygga på karmakontot
bloggout
Fast man egentligen inte vill, bara för att man inte kan
(jag kan alldeles för mycket och jag vet att jag inte vill)
Typiskt mig
Typiskt dig
Typiskt honom/henne
Typiskt oss
Typiskt er
Typiskt dem
Typiskt mänskligt
...typiskt mig
Bitter Recriminations
Bipolär sjukdom.
Antagligen mest känd som Manodeppressiv Sjukdom.
Jag såg en dokumentär om en grupp individer med bipolär sjukdom när jag var liten. För mig var de sublima, komplexa karaktärer så som de måste vara enligt aristoteles för att räknas som kompletta. Människor som inte lät sig styras av andras lagar och regler eller samhälleliga konventioner, utan endast av sina egna tankar och känslor. Personer som var så extremt mänskliga i jämförelse med de flesta mediahjärntvättade, identitetslösa, prestationshets-indoktrinerade, konformisthoriga samhällsrobotar man ser på gatan, i matvaruhandeln eller lokaltrafiken. För mig var de vad Zarathustra måste varit för Nietszche, ett slags übermenschen.
Kanske påbörjade min hjärna, efter den händelsen, någon sorts metamorfos. Kanske uppstod en kemisk obalans i min kropp då jag under mina tidiga tonår rökte på en del. Kanske har de upprepade traumatiska händelser jag varit med om i min uppväxt fungerat som utlösande faktor påverkat mina första deppressioner, som sedan resulterat i manierna. Kanske föddes jag bara såhär....
... Jag har fått diagnosen Bipolär sjukdom typ II .
Ibland känns det jobbigt. Ibland känner jag mig stämplad som psykiskt sjuk, som om det vilar en förbannelse över mig. Ibland ångrar jag alla de dumma saker jag gjort...
Som att jag begav mig till Göteborg, utan pengar, för att se på U2 360 tour, tvingades säga upp mig från jobbet och inte hade någon aning om hur jag skulle ta mig hem egentligen. Allt jag hade var en bussbiljett dit.
Som att jag försökte hänga mig själv i ett frottéband hemma i mitt vardagsrum. Hösten 2009. Och ni ska veta att jag är åh-så-dramatisk. Jag hade satt på mig enbart vita kläder, sorglig musik i bakgrunden och skrivit tusen avskedsbrev.
Repet brast.
Och det värsta, det värsta är inte att ta steget, knuffa undan stolen. Det värsta är nog efteråt. När man inser att man fortfarande lever.
Som alla de gånger jag valt att inte gå upp ur sängen, därför att jag inte vill möta ännu en avskyvärd dag. (Behöver jag nämna att det inte går så bra i skolan?)
Som att jag hade trekant i ett tält, med den vackraste människan jag någonsin mött. Och dagen efter satte på hans bästa vän, och ändå inte förstod att han inte skulle respektera mig en vecka senare...
Som att jag träffade en främling i tunnelbanan och följde med honom till Irland.
Listan kan göras lång.
För tillfället äter jag en låg dos lithium och jag märker redan skillnad. Hopplöshetskänslorna har försvunnit, och även om jag inte alltid känner för att gå upp på morgonen trots att förnuftet säger åt mig att göra det så har jag en chans att välja förnuftet framför känslan, och inte bara vara ett offer för mina egna impulser.
För någon utan diagnosen bipolär eller liknande, så kan det vara svårt att relatera och/eller förstå. Vissa tycker att man "har ju alltid ett val", medan vissa inte tycker att det existerar något sådant som 'psykiska sjukdomar' och menar att allt handlar om inställning, saker är vad man gör de till och vi skapar vår egen verklighet. Dessutom är vi ju alla trots allt ibland ledsna och ibland glada. Och de flesta går faktiskt igenom minst en deppression någon gång i livet.
Skillnaden är att vid bipolaritet är du antingen extremt ledsen - deprimerad, eller extremt glad - manisk/hypomanisk, och det finns sällan ett mellanting. Jag har mött många fördomar mot medicineringen, många tycker att jag medicinerar bort min personlighet, för jag föddes ju såhär,
att jag bara medicinerar bort mina "äkta" känslor. Men när mina känslor som jag har utan medicinering är så extrema, hur vet jag då egentligen att de verkligen är äkta? Ibland är jag så fånigt dramatisk att jag nästan bara känns falsk! Och om det nu faktiskt är så att det uppstått en kemisk obalans i min kropp, serotoninhalter och allt vad det kan vara, då är det väl snarare de känslor som frammanas av hormonsvängningarna som är oäkta?
En vän till mig säger att piller bara är falsk lycka, det är relativt vilken filosofisk ståndpunkt du tar
men oavsett om så är fallet eller inte, så är jag faktiskt hellre falskt lycklig än sant olycklig.
Dessutom är en känsla alltid en känsla, och det du känner, är det enda som är sant, oavsett varför du känner den.
Jag har också fått höra att mediciner är att välja den enkla vägen. Tro mig, jag har försökt att gå den svåra vägen. Och jag har klarat det. Jag har redan gått igenom så många deppressioner att jag tappat räkningen, vissa djupa, vissa mindre allvarliga.
Efter min första deppression kände jag mig stark. Tro mig, det kändes som att jag hade bestigit Mount Everest. Jag hade tvingats rannsaka och omvärdera mig själv, mina värderingar, hela min existens. Jag var 13 eller 14 och antog att det bara var en typisk tonårings identitetskris. Även om den var lång och fruktansvärt jobbig. Det händer ju många. Och jag trodde det var över.
Men trots det återkom mina deppressioner. Och såsmåningom även maniska symptom.
Och vet du, det ska inte behöva vara så svårt. Alla går som sagt igenom svåra perioder i livet ibland, och de måste man ta sig igenom för det är det som gör en starkare. Men det finns en gräns.
Det är skillnad på människor och människor.
Alla är inte likadana.
Om du mår dåligt, gör någonting åt det,
och gör det på ditt sätt!
Ibland är jag ledsen över de människor jag stött bort på grund av mitt okontrellarade okontroversiella oförklarliga ohämmade irrationella beteende och de människor jag faktiskt har nära som jag utsatt för ont.
Men ofta,
ofta är jag tacksam. Tacksam för alla de ovanliga, intressanta, ibland prekära situationer och upplevelser jag varit med om. Alla de olika människor jag träffat. Och alla de vänner jag har, för jag vet att de verkligen måste älska mig, om de står ut med mig såhär. (Skämt åsido....).
Utan min sjukdom hade jag nog aldrig varit så initiativrik som jag är i perioder. Jag hade förmodligen inte haft mitt 'band'. Jag hade förmodligen inte varit lika kreativ som jag är, eller lärt mig att vara det, därför att jag inte hade haft lika många schizofrena känslor och impulser jag behövt få utlopp för...
"Bipolär sjukdom förknippas med konstnärer och en oproportionerligt stor andel människor med uppmärksammat kreativa talanger har haft någon form av bipolär sjukdom. Under vissa omständigheter kan kreativitet främjas av sjukdomen[11] och hög kreativ förmåga finns något oftare hos personer i släkter med psykiska sjukdomar." - wikipedia
Man brukar säga att min första och förmodligen största idol, Kurt Cobain, hade bipolär sjukdom.
William Faulkner, Winston Churchill, Edgar Allan Poe, Beethoven, van Gogh, Newton, Ozzy Osbourne, Axel Rose, och Trent Reznor är andra kända personer med bipolär sjukdom och om jag kan räknas till dem är jag stolt!
ett självporträtt jag målade under deppressiv fas...
Sorry for going all emo on you!
Om du vill läsa mer om bipolär sjukdom rekomenderar jag wikipedia,
eller möjligen www.bipolarna.se
Lovers&Haters...
... Jag bloggar ju främst för Marvellous Freaks nuförtiden.
Så kika in där istället!
Stay Marvellous! //
DomX
