...

Folk som brer ut sig på tunnelbanan. Fast det är nästan fullt. Nästan alltid män. Fan vad det suger. Det är nästan en symbolisk spegling av hur vi kvinnor alltid får ta lite mindre plats i samhället som stort. Hon mitt emot mig har klänning på sig, särade på benen en sekund bara, då såg man trosorna, så knep hon ihop igen. Som en liten sköldpadda in i sitt skal. Waterloo station, någon sätter sig bredvid mig. Benen brett isär och armarna på båda armstöden. Han har jeans på sig så han kan såklart sära på benen och bre ut sig hur jävla mycket eller lite han vill. Fan vad lack jag blir. Han lutar sig framåt för en sekund. Stoneface, jag smyger ner min armbåge på armstödet. Han lutar sig tillbaka, våra underarmar gnids emot varandra när han ska återta sin position. Jag vet inte riktigt varför det känns så obehagligt. Jag funderar på att ta bort min arm. Det är väl den väluppfostrade saken att göra? Den svenska saken att göra? Den kvinnliga saken att göra? Det vänder sig nästan i magen men jag spelar oberörd och sitter så jävla stilla. Ett, två, tre, fem sekunder. Och han viker sig. Bokstavligen talat. Lutar hela kroppen åt höger. Långt bort från min personliga sfär. Han har gett upp. Han tar fortfarande plats, men han tar fan inte min plats. Det låter obetydligt, men det känns stort.