While we are watching the show
Hur regnet sänker sig över marken och molnen sedan sveper bort. Hur de små flugorna smyger sig fram och solens strålar dansar på de tunna spindeltrådarna som flyter på vindens vågor mellan träden. Och den där känslan att vara en del av något större. Ett med allt. Då man känner att man skulle kunna överlämna sitt liv och ge upp bara för att få vara överallt och ingenstans samtidigt. Men en vän sa till mig att det här livet är kanske enda platsen där vi kan känna samhörighet till varandra. Och jag förstod inte var hon fick orden ifrån och tappade andan och gensvar totalt. För hon talar nog sanning. Och jag inser att det fortfarande finns mycket jag vill göra. Jag vill resa, dricka persikosaft, sova och skriva. Jag drömmer om varma kyssar och roliga fester och kärlek. Jag drömmer om att ha jättemånga familjevideoband. Sådana där fyllda med massa sol som lyser, folk som äter tårta och barn som kryper på stora gräsmattor. Men framförallt drömmer jag om att drömmarna ska vara mer än bara drömmar.
finn fem fel?
Sedan så kommer jag hem och all enstusiasm rinner bort. Min nihilistiska livssyn återväcks utav en äckligt plingande telefonsignal. Mina näsborrar fylls med doft av överflöd och huvudet med tankar om mänsklighetens fulhet. Och jag vet att ingenting i livet är lika lätt som i skogen där vid klipporna för folk är dumma i huvudet och ingen verkar förstå vad som är viktigt och att mänskligt drama är fullständigt oviktigt. Och vi tycker väl om varandra så vad håller vi egentligen på med? Men vi leker våra leker och spelar våra spel och säger aldrig aldrig aldrig vad vi egentligen menar därför att saker är "komplicerade". Och det faktumet att saker bara är så komplicerade som man gör dem har världen redan glömt. Så jag låtsas jag också, spelar med och spelar alla runt omkring mig. Väntar på att få dem dit jag vill ha dem. Och hela livet känns som en evig jävla väntan. Och medans jag väntar så fortsätter jag att förakta, observera och drömma om persikosaft.
du vill kanske inte spela spelet men ändå är du den människa som spelar livets spel bäst av alla personet jag någonsin mött, jag beundrar din förmåga älskade vän.
grymt bra skrivet.
vet inte vad jag ska säga.
du har så rätt bara.
Vet du. Det känns att vara i din närhet just nu. det känns, allt det där som du skriver om. Du osar det. Längtan, bitterljuv kärlek, människans oförmåga att låta allting vara precis som det verkar.
du är arg.
jag blir också arg av att vänta.
men att spela spel. Hm. jag vet inte jag. om det får tiden att gå fortare egentligen. och ofta spelar vi spel som vi varken kan eller borde få vinna.
det där är en svår balansgång. och fan vad jag har gjort illa mig många gånger när jag ramlat av den där trådsmala lilla linan som skall föreställa livet.
jag vet att du vet att allt kommer lösa sig.
älskar dig,
din syster.
helt mållös. gifv me your soul.
