...

Jag var extremt sårbar och jag var tvungen att dekonstruera och kategorisera min verklighet för att skapa någon form av distans, för att överleva. Jag försökte tolka varje drag. Inte hamna i schack matt.

Jag tror jag var 14 eller 15 när jag fick insikten att livet inte är ett spel.

Vi är människor. Vi är inte rationella varelser som lever efter osynliga regler. Om du tänker att livet är ett spel så blir det så, därför att det är så du väljer att se på det och det är så du kommer att uppleva det. Men det är viktigt att inse att det bara är din efterkonstruktion.

Jag är inte någon jävla schackpjäs som du kan välja att placera i någon jävla ruta som är antingen svart eller vit på ett schackbräde som vi kan kalla för livet.

Jag är en vuxen människa.
Det trodde jag att du också var.


(men visst.... om du vill spela - förbered dig på en sjuhelvetes jävla match)