Both a blessing and a curse
Jag tar tillbaka mina ursäkter!
...Det jag försöker säga är att min sjukdom har gett mig möjligheten att utforska tusentals olika sidor av mig själv. Många människor har en väldigt bestämd definition av hur de är som personer, och lever sedan utefter denna. En sådan definition kan så många gånger vara mer begränsande än vad den faktiskt är betryggande.
Jag var en duktig tjej. Under min relativt korta sjukdomsperiod (ca 5 år?) har jag tillslut varit tvungen att släppa taget om definitionen av mig som "duktig flicka", därför att mina handlingar helt och hållet motstridigt denna definition.
Nu när jag medicinerar och inte längre har möjligheten att definiera mig med det som min diagnos gjort mig till är det svårt att veta hur jag ska agera. Jag tror att en del av mig försöker återknyta till min gamla definition av mig som duktig.
Och vad skulle en duktig tjej göra?
Hon skulle göra rätt för sig. Hon skulle självfallet be om ursäkt för sitt absurda beteende. Men bara för att jag gjorde det jag gjorde under en manisk period betyder det inte att det fortfarande inte skulle varit jag som gjorde det jag gjort. Bara en annan del av mig. Och jag märker faktiskt att folk inte vill ha mina ursäkter.
It takes two to tango.
Oavsett om det gäller blöta utekväller som slutat brutalt fel eller ryggar som rivits sönder, så tar jag teoretiskt sett på mig hela skulden genom att be om ursäkt och lämnar alltså ingenting kvar åt min tangopartner. Vilket bara resulterar i att de blir antingen ännu mer förvirrade eller känner sig ännu skyldigare. Se bara på Jesus... han offrade sig själv för människans synder för tvåtusen år sen och folk har fortfarande dåligt samvete. Hallå, du kände inte ens killen?
Vi människor har en tendens att ihärdigt endast beskylla oss själva om något går knasigt. "Varför vill hon inte ha mig? Vad har jag gjort för fel?" känns det igen? Masochister är vi visst allihopa!
Även om jag fortfarande är chockerad över många saker jag gjort så behöver jag inte försöka rättfärdiga mitt beteende, bara för att försöka leva upp till en utdaterad självbild?
Jag var en duktig flicka,
Det kanske bara är dags för mig att inse att jag har förändrats.
(Med eller utan diagnos)
Kommentarer
Trackback
