...

Å andra sidan saknar jag inte hon, den andra. Hon som låg på det kaklade bagerigolvet och skakade. Som rökte och hoppades på att få cancer, bara för att hon tyckte att det egentligen inte fanns något bättre att göra med tiden. Hon som började gråta när hon inte hittade vad hon behövde i affären och var ett allmänt nervvrak. Hon som skrämde grannarna med sina psykotiska skrik efter att isolerat sig dagar i sträck... När man inte lämnat lägenheten på över en vecka börjar man seriöst betvivla på att det faktiskt finns en verklighet därute. Att allt egentligen bara är en konspiration. Att den enda som verkligen existerar är du. Sollipsism.

Och du inser att du är helt ensam och patetisk.