...

Folk som spenderar hela livet åt att i handling och skapande manifestera ett "jag" som subjekt, som i grund och botten bara är synapser och kemi. Ser inte identitet som mer än en barriär mellan dig och mig.

Ashes to ashes, dust to dust.

Jag orkar inte mer. Sa jag. Jag menade inte rent allmänt, livet och sånt. Jag menade oss, det här. Det vi pratade om dygnet innan jag sa det. Det var valborg och brännboll och grillning. Gemytligt. Och att se alla andra. Hur dom har det. Att vi inte har det så. Allt det där jag vill ha som du inte ger mig. Situationen. Jag orkar inte mer. Efter en och en halv flaska vin tyckte jag att det betydde att jag dumpade dig. Slut, disponerad, över.

Fast såhär i efterhand, en baksmälla senare erkänner jag det inte. Såklart. Vi hade ju konsertbiljetter att förbruka.

Så. Egentligen dumpade jag väl dig, i hemlighet. Och tekniskt sett hade vi vår första date igår.
Det var en bra date.

Jordens resurser finns i överflöd åt alla, det är fördelningen som brister. Det finns ingen nytta i dåligt samvete över egen välfärd och inte heller överklasshat. Det viktiga är att själv ta ansvar över disponering av de tillgångar man tilldelas. Att disponera dessa så att de genererar glädje. Det viktiga är att generera glädje. Känslan är det enda intrinsikala. Men materian är det extrinsikala instrument vi brukar för att nå den.

Har gett upp det där med att bli någon form av seriös musiker eller respektabel instrumentalist för länge sen. Jag är alldeles för rastlös. Min enda ambition numera är att skapa musik som får folk att känna sig lika rastlös som jag själv.