...

Om6någraårkommervimötaspåe6nrödmatta6någo6nsta6nsochskrattaåtalltdethär.

Sluta vara så jävla vacker?
Jag står inte ut. Du får mig att må illa.


Ps. du har liten kuk.

"Hannah förstod inte var Arthur hade hittat den någonstans, vilka hemliga butiker fulla av rostiga verktyg, ramar medavskavd förgyllning och underliga apparater han hade tvingats uppsöka för att finna något liknande. Den fick henne att tänka på de svarta hon ibland hade sett bland Londons hamnarbetare och det sorgsna ansiktsuttrycket hos en page med turban, odödliggjord i olja på duk.

När Arthur lade den om hennes hals svartnade det nästan för hennes ögon och det blev varmt mellan benen, en stickande skarp värme som rann vidare över framsidan av låren och längs svanken mot bäckenbotten. Hon log mångtydigt och hon kände sig så nära honom, som om alla svek, alla misslyckanden och avståndstagenden äntligen kunde läggas bakom dem. Hon kunde tillåta sig att glömma natten i hans kök, fumlandet mellan hennes ben och snarkningarna efteråt.
Kedjan var grov och bar spår av rost, den såg ut som något man använde till kreatur eller negerslavar. Den var smutsig; den stank. Rosten som fläckar av levrat blod - och hon älskade den. Redan. Hon älskade den redan.
Arthur hade lärt henne allt om den skönheten som ligger i att vara intet. Hon föreställde sig det som ett svart, sugande hål eller en grop med kvicksand. I den kunde man slänga vadsomhelst, och det skulle försvinna ögonblickligen.

När hon sjönk ner på knä och han tornade upp sig ovanför henne, väldig, med uttrycket hos en tyrann: då kände hon sig som intet. Och det fanns en egendomlig vila i det. Att vara intet"


- Ulrika kärnborg, Myrrha. s. 169-170