...

Vi satt vid sjön och jag tänkte för femtioelfte gången att du är verkligen en del av mig, Jenny. Den jag är, den jag har blivit. För vi har utvecklats tillsammans. Och det var första gången vi pratade riktigt på riktigt på ett bra tag. Första gången jag pratade riktigt på riktigt på en evighet. Jag kan ju inte sånt egentligen. Jag grät inte då, för som jag sa så känner jag mig tom. Jag gråter inte nu heller, bara nästan. Jag gråter bara över dumma saker nuförtiden. När nagellacket är slut, när vi inte har någon räkost hemma, när jag verkligen är sugen på mjölk och när jag tittar på film. Jag kan gråta till den där reklamen med massa skum för att jag tycker den är fin. Det känns bra för då har jag åtminstone en ursäkt. För stora starka oövervinnliga Amanda hon gråter inte över människor och omständigheter.

Och på vägen hem kände jag mig minst i världen.