...

Är man verkligen det man gör?

Alla kan göra fel, men det betyder inte att man är fel. Vem man egentligen är handlar nog mer om hur man hanterar konsekvenserna utav sina handlingar. Bestäm dig för vem du vill vara, och agera därutefter. Människor som vet vad de har för värderingar och prioriteringar i livet blir automatiskt självsäkra människor. Men människor som sviker sina ideal gång på gång slutar bland bottenskrapet.

Det är lika bra att ta reda på vem du är och vad du vill med ditt liv så fort som möjligt.
Så slipper du fyrtioårs krisen sen... *phew*

Jag har toalettskräck.

Det är inte så att jag är rädd för baciller, känslan av porslin eller något annat konstigt tänkbart. Nej, jag är snarare rädd för att någon ska "upptäcka" mig. Att någon ska stå utanför och höra vad jag gör. Eller komma in efter mig och tycka att det luktar illa. Eller att någon ska stå utanför och tycka att jag tar lång tid på mig och spekulera hejvilt i vad jag ägnar mitt toalettbesök åt. Jag vet att det är befängt. Helt onödigt. Självupptaget att tro att någon ens skulle bry sig men. Är det inte någon därute som känner igen sig?

Jag vet att det är mänskligt. Alla gör det. Men kanske är det det som är självaste grejen. Jag vill inte erkänna för omvärlden att jag är mänsklig.

Det är jag inte heller. Jag är superwoman. lovar.

Förr i tiden fick folk lita på ödet mer. Dom hade inte internet då. . .

Okej. Såhär. Jag är rädd. Tänk er en rökare. En rökare som vill bli en föredetta rökare. Tänk er att denna rökare går över till snus. För att det är lättare att göra sig av med en ovana om man ersätter den med en annan. Tids nog så lär sig den blivande före detta rökaren att gilla snuset. Om denne bara snusar tillräckligt länge. Ja för ser ni, snusar man tillräckligt länge är allt möjligt. Och då blir denne antagligen beroende av snusandet. (Men man kan ju få återfall. Säg mig att man kan få återfall!?) Kanske till och med ännu mer än av rökandet, för denne kanske har bekräftelsebehov och alldeles för dålig självkänsla.

Ja. Jag gillar metaforer mer än jesus himself.

När man går ner i vikt så är det ju illa nog så att brösten blir mindre. Det första som blir mindre. Och när man går upp i vikt igen så kan man ju tycka att det borde vara så att brösten borde vara det första som blir större. Så är det ju såklart inte. Men jag borde ändå lägga på mig lite. Eller börja träna.

Laga mat alltså...
Det är bara det att jag inte vill så ofta. Jag är faktiskt ganska duktig på att laga mat egentligen. När jag var liten brukade jag alltid hjälpa min pappa i köket. Jag kommer inte ihåg själv, men jag har fått historien berättad för mig många gånger.

när jag var ca. två år gammal så fick jag för mig att jag skulle överraska mina föräldrar med en kaka på morgonen. De bodde fortfarande tillsammans på den tiden, men det var så länge sedan så det kommer jag knappt ihåg heller längre. Som barn är man ju oftast uppe med tuppen, och mamma hade varit dum nog att ta bort den ena spjälen i min bebissäng. Frihet var ledordet i hennes uppfostring. Så jag krälade ut till köket försiktigt och tyst som en mus. Eftersom jag var så liten fick jag dra ut alla lådor med kökstillbehör olika långt så att de bildade en trappa för att komma upp på diskbänken. Jag måste fan varit en rätt intelligent bebis...
Mamma och pappa vaknade av ett fasligt oväsen. De skyndade ut i köket där oljudet tycks kommit ifrån för att se vad som pågår. Då ser de mig på sittandes bredvid spisen, täckt i mjöl, socker och andra nödvändiga ingredientser, skitlycklig och jättestolt.

Nu för tiden undviker jag helst att laga mat. Särskilt om jag träffar på en pojk som jag tycker om lite sådär extra mycket, då underdriver jag till och med nästan lite med min förmåga att dona i köket. För man vet ju faktiskt aldrig hur länge det kan tänkas hålla. Och det är bara drygt två år kvar tills man kan flytta hemifrån. Och om man då bestämmer sig för att bli sambos vill inte jag behöva stå för matlagningen.
Dessutom tycker jag det är lite mer än bara lite sexigt med killar som kan laga mat.

Jag kommer oftast inte på att jag kanske borde koka ihop något förrän jag redan är så hungrig att jag inte har något tålamod till det. Och jag har normalt sett redan ganska dåligt med tålamod. Däremot tycker jag det kan vara kul ibland att laga till något, om man känner sig inspirerad. Mat ska lagas och ätas med passion. Är maten inte god eller lagad med omtanke så äter jag hellre inte alls. Varmkorv kan slänga sig i väggen. Endast dugligt om man redan är så hungrig att vad som helst skulle smaka som en del av himmelriket.

På tal om varmkorv så åt jag faktiskt en igår. Jag var i staden när jag började känna mig svimfärdig och kom på att det enda jag ätit under dagens redan ivägsprungna 17 timmar varit en banan, en macka och en chokladkaka. Bredvid korvståndet satt en uteliggare, så han fick en också. Jag har alltid drömt om att göra så...
Jag kan inte bara laga mat om jag vill, jag kan vara snäll också.
... om jag verkligen anstränger mig dvs.

Fast det finns ju förstås saker som gör mig nöjd. Som riktigt bra musik och riktigt goda vänner. Jag måste tillbaka till allt det där riktiga. Till verkligheten och till nacka. Jag måste stanna min tillvaro. För jag är på väg åt fel håll.

Jag vet inte riktigt. . . Som vanligt. Jag tror nog jag är den mest förvirrade människan någonsin. Det känns som om det enda jag skriver i den har bloggen är hur lite jag vet. Jag vet iallafall vem jag själv är. Det är det inte många som gör i min ålder. Men nu är det bara. Jag vet inte. Jaja. Godnatt. Och glöm inte http://missdecibel.blogspot.com

Ja. Jag byter medvetet ordning på ord och säger fel på flaskpump och cykelkork. För, afasi är coolt liksom.

Before our innosence was lost, you were always one of those, blessed with lucky sevens and the voice that made me cry
I am killing my karma

Det är bara så det är

hah

See the months they don't matter it's the days I can't take.
When the hours move to minutes and I'm seconds away.
There's one thing I can do nothing about

Jag gick till en psykolog förut. Eller, egentligen var det inte en riktig psykolog, det var en sådan där socionom. Jag har egentligen ingen aning om vad skillnaden är, och är inte särskilt nyfiken på att ta reda på det heller. Hursomhelst, det var ganska trevligt. Det var ganska trevligt att en timme varannan vecka faktiskt få tycka synd om sig själv. 

Jag funderade på att gå dit igen. Men då sitter man där och ska förklara hur man känner sig. Så jag ska förklara hur jag känner mig. Jag känner att jag inte vill förklara hur jag känner mig. Jag är trött på att prata om problem. Problem som egentligen inte berör mig det minsta. Jag är i regel egentligen en ganska hemsk, oberörd och kallblodig människa. Och nej jag mår inte dåligt över det heller. Ibland kan jag dock må lite dåligt över att jag inte mår dåligt eller bryr mig om andra människor så mycket som jag kanske tycker att jag borde. Jag blir orolig över att det är något fel på mig, men sen inser jag att det är bara så jag har lärt mig att vara. För att jag är som sagt tröttare än tröttast på att prata om problem, inte minst andras problem.

Jag har bott i lägenhet i hela mitt liv. Jag har aldrig haft någon riktigt sammanhållning med mina grannar såsom man kan tänka sig att folk som bor i hus får. De kan ju bjuda övergrannarna på barbeque en fredag kväll och sådant skoj. Jag vet inte riktigt om det går till så, jag kanske bara har kollat på för mycket amerikansk teve. Men nu har vi iallafall fått en mäkta trevlig granne. Ganska nyinflyttad, tre små döttrar har hon också. En gång när jag hade glömt mina nycklar fick jag komma in till dem och dricka saft. Jag låter som en tönt, men... Man blir så glad!